Igår bestämde sig familjen för att gå ut, lättare sagt än gjort. Stormen var värre än någonsin o regnet öste ner. Man såg stormens offer som flög omkring.. mössor, löv, påsar....kossor? Familjen kände en aning ånger när dom såg det vilda vädret utanför, men hade ändå bestämt sig att gå ut.
Familjen var lite rädda men gjorde ett försök att på snabbaste sätt ta sig till bilen som stod längre bort. Mamma o pappa tog tag i varandras händer, o den lille. Plötsligt kom en kastvind, händerna släppte och mamman halkade efter.
Lilleman blåste fram o tillbaka, pappan sprang efter o kollade så han inte skulle falla.
Mamman hade nu tappart bort familjen, hon såg ingenting för luvan på jackan blåste fram hela tiden, så hon var halvt blind. Pappan o Lilleman hade redan tagit sig långt fram..
Hon famlade i mörkret, en röst längre fram ropade "du klarar det älskling.." Hon följde ljudet av hans sensuella stämma. Hon var tvungen att ta sig fram, inte skulle dom skiljas åt nu, inte på det här viset. Hon skulle minsann inte blåsa bort, inte igen. Hon trotsade blåsten o sprang..
ÄNTLIGEN nådde hon målet, familjen var samlad och kunde alla sätta sig i bilen o ge sig iväg till affären för att handla!
tjohoo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar